Våga gå din egen väg


Hej du.

Hoppas du har en fin helg. Idag vill jag faktiskt inte prata mat. Idag vill jag prata om att våga. Något som är skitläskigt men jäklar så viktigt ibland. Och som jag märker det finns ett behov av att diskutera.

När jag i våras sa upp mig för att följa min dröm blev det tydligt att många runtomkring gärna hade gjort samma sak. Jag fick reaktioner som ”Åh, jag har själv alltid drömt om att öppna bageri”, eller ”Jag önskar att jag kunde försörja mig på stickning”. En kvinna i 50-års åldern på min förra arbetsplats suckade och sa”Ja, själv funderar man ju fortfarande på vad man vill göra av sitt liv.”

Reaktionerna förvånade, samtidigt som de på sätt och vis var väntade. Jag hade ju själv suttit och sagt precis samma sak fram till alldeles nu. Haft ändlösa diskussioner med vänner om vad man vill göra med sitt liv. Ibland känns det som att vi går runt i en ständigt pågående livskris kring hur vi egentligen vill leva. Alltid är det någon som tvivlar på sitt val av karriär. En annan är deppig över sin tråkiga vardagslunk och en tredje är slutkörd pga tokhög arbetsbelastning. Och så den eviga frågan: Vad vill jag egentligen ha ut av livet?

 Vi drömmer oss bort men vi sitter kvar och jag undrar varför? Vad är det som hindrar oss från att ta steget att försöka?

Jag fattar att det inte alltid går att göra prick det man vill. Alla drömmar är inte heller realiserbara. Jag ser det som en ynnest att kunna fokusera på självförverkligande så som jag nu valt att göra. Men faktum är att jag är långt ifrån ensam om att ha det så pass bra, och trots det är vi relativt få som faktiskt tar steget.

Återigen: Varför?

Jag ställde mig själv den frågan – vad som är och har varit det svåraste med att lämna Comfort Zone, och kom fram till ett par saker som jag själv har kämpat med:

  • Rädslan att göra nära och kära besvikna
  • Rädslan att uppfattas som knäpp, dum och drömsk
  • Rädslan att misslyckas
  • Den ekonomiska otryggheten

Det blir rätt tydligt att rädsla varit min stora bromskloss, framförallt rädslan att inte duga i andras ögon. Det tveklöst jobbigaste, efter att ha övertygat mig själv, var att berätta om mitt beslut för andra. Självklart var reaktionerna blandade. Vissa närstående blev oroliga och reagerade negativt medan andra blev stolta, glada och inspirerade. Positiva reaktioner fick mig att sträcka på ryggen medan varenda hint till skepsis gjorde mig osäker och rädd.

Att våga lyssna på sin inre kompass är extremt tufft. Speciellt då den pekar åt ett håll som går emot både egna och andras förväntningar på livet. Jag ljög för mig själv i flera år, kämpade stenhårt i en viss riktning för att den passade en mall jag trodde att livet skulle levas efter. Och även om jag tillslut vågade lyssna inåt och i grunden är säker på mitt beslut så är det klart jag tvivlar ibland. Men vem gör inte det?

Jag har insett att det finns tre huvudsakliga faktorer som tillslut fick mig att överkomma mina egna rädslor:

  • Optimism
  • Tilltro till min egen förmåga
  • En stöttande omgivning

Utan dessa tre hade jag aldrig lämnat Comfort Zone.

Häromdagen träffade jag en barndomsvän som sa: ”Det är som att du blivit dig själv igen Astrid”. Och jag tog den meningen som ett kvitto på att oavsett vart detta äventyr tar vägen, så har det varit värt det.

Vad tänker du om detta? Är du där du vill vara, eller drömmer du om något annat? Och om du drömmer, vilka faktorer är det som hindrar dig?

 

2 reaktioner till “Våga gå din egen väg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *